astrids

Jag har aldrig... slagit mej så mycket. Jag har lixom aldrig varit olycksfågeln när det gäller skador. Ingen spänning lixom. Det var därför jag blev väldigt glad när det äntligen hände någonting med mej: det blåa fingret för ngra veckor sen. Efter det gick (okej, sprang p.g.a adrenalinkick) jag bland annat in i Sagas byrå, ramlade av en bänk på gympan och fick en massa blåmärken. Det var dock ngra som jag inte hade en aning om var dom kom ifrån och det förvånade mej. Och nu, när jag var ute med hunden igår så besökte dramat mej åter en gång. Jag skulle precis gå in till min väg när jag såg en jättestor, vit, långhårig hund som kom gående brevid sin matte. Jag tvekade lite... Även om det inte brukar vara ngra problem att möta andra hundar så gillar min smarta hund att morra/skälla åt trippelt så stora, om inte större, hundar, men det såg ju ut som hon hade kort koppel...? Varför jag tvekade var också för att ägaren till den stora hunden hade blicken ner i mobilen och såg inte oss, jag tror att hon hade hörlurar i öronen också så jag försökte inte prata med henne. Men hunden såg oss. Först stannade den upp lite misstänksamt, sen, på en halv sekund tog den ett jättesprång mot Lotus. Jag blev livrädd och tryckte dumt nog, av en reflex, in knappen så Lotus inte kunde springa iväg. Den stora hunden kom bakom mej och försökte springa mellan mina ben. Jag tryckte hjälplöst ihop dom men hunden pressade sig igenom och jag tappade balansen och föll baklänges på en jättestor "trädrot"/stock. Jag reste mej upp och såg hur den stora hunden jagade Lotus och var väldigt nära att få tag i honom. Men då fick ägaren som tur var kontroll på sin hund. Min första tanke var hur det hade gått med Lotus. Hon verkade inte tänka samma sak. Hon bad om ursäkt och förklarade sig. Hon frågade också hur det gick. Jah tittade på Lotus och sa att det verkade ha gått bra. Men hon menade mej. Jag sa, av ännu en reflex, att det var helt okej med mej. Jag kände ingenting då. Men när jag sen kom hem och skulle böja mej ner för att ta av sig skorna så kände jag det. I benet. Det kändes som en mildare variation av ett brutet höger höftben. Okej, det låter nog extremare än var det var men det kändes.
Jaa, så det kan gå! Men åh, varför la jag ner så mycket tid åt att skriva det här? Jag har ju asmycket engelskaläxa tills imorrn!